Skärgårdens utveckling från 1940 till 2027

Under 1940-talet


 

 

I början av 1940-talet, d.v.s. under 2:a världskriget, fick man ro ut för att vittja sin ryssja. Det var inte så långt ut till ålgräset, där det fanns fisk. Då fanns inga aktersnurror. Det fanns två typer av roddbåtar, bohusekor (rundekor) och plattekor. Här vid bybornas brygga hade varje gård sin ekeplats. Då fanns inga reningsverk eller markbäddar – och därför inte heller någon övergödning. I öppna diken omvandlades närsalter (fosfor och kväve) till biomassa innan de nådde havet. Det som ändå nådde dit förbrukades i de frodiga ålgräsängarna. Det blev fiskföda. När höststormarna rev loss ålgräset, hamnade det i driftränder, som kunde nyttjas som gödsel. Närsalterna återbördades till åkern.

 

Under 1960-talet

 

Transporterades utsläppen från vattenklosetter via kulverterade diken till vattendragen. När dessa nådde havet – som här i Nordre älvs fjord – avtog strömhastigheten – och organiskt material sedimenterade i så stor omfattning att det blev döda bottnar (tom cirkel) i vissa områden. Men efterhand konsumerades detta material av marina evertebrater (maskar, kräftdjur, snäckor), vilka i sin tur utgjorde bytesorganismer för fisk och fågel. Stora skaror av vigg och knipa rastade här under hösten. Söder om Ostindiebådarna fanns deponi för mudder, vilket spreds med strömmarna, då en salt inåtgående bottenström blandades med den utåtgående sötvattensströmmen av älvvatten. Den inåtgående bottenströmmen hade i början av 1970-talet börjat gynna blåmusslor (Mytilus) inne vid älvmynningen. (Pehrsson, O. 1976. Food and feeding grounds of the Goldeneye bucephala clangula (L.) on the Swedish west coast. Ornis Scand. 7:91-112.

 

Under 1970-talet, Reningsverken

Genom den kraftigare reduktionen av fosfor (P) i reningsverk och markbäddar jämfört med kväve (N) - i viss mån förstärkt genom luftnedfall - blir N/P-kvoten i utgående vattenflöden (här i Göta älv) kraftigt snedvriden. Vid Göta älv-bron når den exempelvis upp till 740,5 i ytvattnet. Först när det kväverika men fosforfattiga sötvattnet blandas med det fosforrikare och inåtgående saltvattnet - där det är underskott på kväve, som på så sätt är begränsande - och N/P-kvoten närmar sig optimala förhållanden (N/P = 16), blir primärproduktionen maximal. Övergödning genom växtplankton och gröna makroalger drabbar då skärgård och kustvatten i större utsträckning än vattendragens mynningar (esturaierna). Redan i början av 1970-talet hade förhållandena blivit bättre i Nordre älvs fjord. Men då började också de stora fågelskarorna att minska. (Data från Selmer, J-S. & Rydberg, L. 1993. Effects of nutrient discharge by river water and wastewater on the nitrogen dynamics in the archipelago of Göteborg, Sweden. Mar. Ecol. Prog. Ser. 92:119-133.)

Under 1990-talet

 

hade alla reningsverk försetts med effektiv fosforrening medan kvävereningen fortfarande var bristfällig. Detta förstärkte den höga N/P-kvoten. Men samtidigt ökade tillgången på fosfor i havet genom att detta näringsämne började frigöras från de döda bottnarna, där syrebrist, åstadkommen genom nedbrytande bakterier, ledde till att fosfor i sedimenten började läcka ut. Då förvärrades övergödningen ytterligare. Genom tvingande bestämmelser ålades jordbrukare med mer än 10 mjölkkor att förvara gödsel och urin som flytgödsel, vilken skulle spridas under höst och vår. På så sätt transporterades urinens kväve allt snabbare genom kulverterade diken och vattendrag till havet. Vid mitten av 1990-talet kunde man konstatera att den halvering av kväveutsläppen, som beslutats 10 år tidigare, inte lett till någon förbättring. Mot slutet av 1990-talet kunde man konstatera att 82% av i början av 1980-talet i Kungälvs kommun befintliga ålgräsängarna försvunnit genom förkvävning genom grönalger. Påväxt av slippriga gröna alger på klippstränder (övre bilden) kan göra det livsfarligt att bada. Flytande gröna alger som tarmtång (nedre bilden) flyter iland på stränderna medan andra grönalger sjunker till bottnen. De transporterar då åter ner fosfor till bottnarna, varifrån detta näringsämne kan återgår till ytan och fortsätta övergödningsprocessen med hjälp den stora tillförseln av kväve från land.

Läs
1998-10-27. Närsalter i Göta älvs estuarium med ekologiska konsekvenser för kustvattnet.

 

 

 

 

Nu, på 2000-talet

 

Av riksdagens 15 miljömål berör 4 av dem tillståndet i skärgård och hav. Man är således medveten om att vi hittills misslyckats med att råda bot på övergödningen. Det fiasko som konstaterades vid mitten av 1990-talet vill man nu åtgärda genom nya ambitioner och djärva målsättningar. Då är frågan om man kan ta lärdom av ett misslyckande, eller om det finns någon ny kunskap att tillgå.

 

15 miljömål (Riksdagen 1999-04-28)

Nr 3. Levande sjöar och vattendrag

Nr 4. Myllrande våtmarker

Nr 5 Hav i balans samt levande kust och skärgård

Nr 6. Ingen övergödning

Alternativ metodik.  Hittills har man sökt lösa handhavandet av vårt spillvatten med teknologiska metoder. Men, i avsaknad av anpassning till den ekologiska verkligheten, har man således inte lyckats. Under en 15-års period har dock en helt ny ekologisk metod utvecklats, med vilken både fosfor och kväve kan reduceras med hög effektivitet. Detta gäller för såväl hushållsspillvatten som vatten från jordbruket. Den nya metoden, som fått namnet vattenreningskärr, bygger helt på ekologiska principer. I grunda vattenmiljöer skall tidiga successioner av växt- och djurliv omvandla närsalterna till biomassa, som sedan kan spridas i omgivningen, i stället för att negativt påverka havet. Det är således myllrande våtmarker på land, som skall kunna bidraga till ett hav i balans utan övergödning.

 

Tekniska våtmarker misslyckas. Man har tillskrivit den sedan 1800-talet omfattande torrläggningen av våtmarker som orsak till övergödningen. Genom att dessa våtmarker inte längre tog hand om fosfor och kväve, så skulle det ha blivit övergödning i havet. Den omfattande övergödningen inträffade dock långt efter det torrläggningarna upphört. Men, ändå skall jordbruket, som beskyllts för övergödningen, nu åläggas att lösa detta problem genom att 3 % av åkermarken omvandlas till våtmark (Sonesten, L., Wallin, M. & Kvarnäs, H. 2004. Kväve & fosfor till Vänern och Västerhavet. Länsst. V. Götaland & Värmland). I praktiken innebär detta att dammar och sjöar skall dämmas upp på åkermarker. De skall sedan få växa igen med hög vegetation. I denna vegetation skall kväve genon denitrifikation gå upp i luften och fosforn skall sedimentdra. Hullsjön (bilden) är ett exempel på vad som kan hända även med grunda sjöar som tillförs alltför stora halter av närsalter. Liksom i skärgården lossnar fosfor från syrefria sediment. Mer fosfor lämnar sjön än som tillföres. Bristen på syrerikt vatten reducerar möjlighetrna till denitrifikation. Det blir i stället bottendöd och djurlivet slås ut. Det bli då ingen myllrande våtmark – varken i våtmarken eller i skärgården.

År 2027

 

Senast detta år skall 1999 års målsättning ha uppnåtts. Då skall alltså 1940-talets förhållanden ha återfåtts i skärgården. Det är nu 20 år sedan den första målsättningen om en halvering av kväveutsläppen uttalades. Nu gäller alltså den nya målsättningen, som således skall ha uppnåtts om ytterligare 20 år. Hur ska då detta gå till? Enligt Länsstyrelsernas förslag skall ”den antropogena fosforbelastningen minska kontinuerligt från 1995 års nivå fram till 2010, medan mängden kväveföreningar som släpps ut i havet söder om Åland skall minska med minst 30% från 1995 års nivå”. Och dessa reduktioner ”antas vara realistiska att uppnå med dagens kunskap och teknik”. Man avser uppenbarligen att fortsätta med den gamla misslyckade tekniken, utan ekologiska värderingar av varför man tidigare misslyckats. Om det inte skall bli en ny misslyckad 20-års period måste ekologiska kunskaper accepteras.

 

 

?

 

2005-03-08
Olof Pehrsson

Filen som PDF fil för nerladdning